Hej det är Gigi. Du, jag har blivit sjuk under natten så jag kan inte komma till jobbet idag.
Jag hade mina föraningar. Trots desperata försök att hindra sjukdomen på ett tidigt stadium hade inte all världens brustabletter med C-vitamin hjälpt mig den här gången. Febern bröt naturligtvis ut på natten när immunförsvaret vilar upp sig för att dagen efter ta sig an det bittra Stockholmsklimatet.
Det värsta med att vara sjuk är dock ofta inte själva sjukdomen som jag ser det. Det faktum att man måste ringa till sin arbetsgivare (jag har ett jobb numera) och sjukanmäla sig. Jag har tänkt på det här alltför många gånger. Ska man göra sig till genom att förvränga rösten till något som låter som en person som röker två paket cigaretter var dag? Ska man avbryta samtalet med att säga ursäkta och därefter antingen nysa eller hosta?
Efter att jag en gång fått höra av en före detta fotbollstränare till mig att det låter som att jag är ”två steg från döden” vid dessa telefonsamtal var jag tvungen att byta spår. Om jag numera känner att det finns den minsta chans till att dagen kommer att spenderas sängliggandes ställs alarmet kvällen innan på en kvart innan jag egentligen skulle behöva gå upp. Anledningen finner jag i att rösten inte alltid är på topp när man vaknar. Jag går upp och hämtar ett glas vatten sätter mig på sängkanten och börjar prata med mig själv för att få igång de fortfarande sovande stämbanden. Tänk att själv få vara på en så högt uppsatt position att man själv är den person som tar emot dessa samtal.
Det måste låta helt sjukt när jag ringer och mottagaren antagligen redan listat ut varför jag ringer så hör han en person som låter som en speedad kille på E.
En dag som denna har jag kollat på vänner. Hårt inlindad i multipla filtar har jag inte gjort annat än spanat in dessa fiktiva personer. Och inte sätt typ 6 avsnitt eller så utan hela 18 stycken avsnitt har avverkats. Sedan Julafton har jag hunnit se mer än en tredjedel av seriens alla 236 avsnitt. Sorgligt på flera sätt än bara ett. Givetvis.
Gigi
